Jag har tänkt mycket på valet den senaste tiden. Konstigt vore det väl annars. Har försökt sätta ord på den här gnagande känslan av frustration som liksom bara växer. Rädslan för att argumentation – det enda verktyg jag på riktigt lärt mig att hantera – inte längre tycks funka.
I lördags var jag, min fru och vår nyfödda son och förtidsröstade. Två genomvita medelklassvenskar och vårt barn, som kommer att växa upp med alla de privilegier det innebär att vara vit man i det här landet. Oavsett hur det går i valet.
För vår del handlar nämligen inte det här valet om liv eller död. För vår del handlar det inte om huruvida vi kommer att kunna fortsätta gå in på ICA utan att folk tittar snett på oss eller ej. Om vi kommer kunna söka ett bostadskontrakt eller ens ringa på en blocketannons utan att mötas av glåpord och hat. Vår vardag kommer att fortsätta se ungefär likadan ut. Oavsett hur det går i valet.
Det här valet handlar inte om oss. Det här valet är inte vårt att förlora.
Det finns många problem i det här landet. Massor att arbeta med. Massor som kan bli bättre. Men det finns ingen systemkollaps. Sverige är inte nära bristningsgränsen. Allt håller inte på att gå åt helvete.
Du som läser detta har med största sannolikhet en dator eller en telefon. Du har troligtvis ett hem. Du har skattefinansierad fri sjukvård, rätt till föräldraledighet om du får barn, har fått gå i en välfungerande skola och kunnat söka en kostnadsfri högskoleutbildning. Du har kunnat låna hur många böcker du vill på allmänna bibliotek, kunnat nyttja ett väl utbyggt nät av kollektivtrafik på asfalterade, schyssta vägar. Och du har – om du levt hela ditt liv i Sverige – varit nästan barnsligt väl skyddad från krig, väpnade konflikter, korruption och orättvisor. Och så är det fortfarande. Idag. Just nu.
Ändå är vi så rädda. Ändå tror vi att vi måste åstadkomma en stor förändring när vi röstar på söndag. Att ”någonting måste hända i det här landet innan det är för sent”. Ändå tror vi att valet handlar om oss.
Och visst, saker måste hända. Jämställdhetsarbetet måste fortsätta. Arbetet för att alla människor – oavsett kön, ursprung, hudfärg eller sexuell läggning – ska ha lika rättigheter. Arbetet med miljöfrågor måste fortsätta. Det går att förfina och förbättra sättet vi arbetar med skola, äldreomsorg, sjukvård och infrastruktur. Absolut.
Men det löser vi inte genom att bli färre i det här landet. Vi löser det inte genom att värna om ”det svenska” eller tvinga in alla medborgare i en och samma kulturella mall. Vi löser det inte genom att förbjuda utländska influenser. Vi löser det inte genom att tumma på jämställdhetsarbete och inskränka de rättigheter som kvinnor, homosexuella och icke CIS-män kämpat så hårt för så länge. Vi löser det inte genom att stänga gränserna mot de som allra mest behöver vår hjälp. Det är inte det ett val borde handla om.
Vi är ca 7,2 miljoner röstberättigade svenskar i det här landet. De flesta av dem kommer, liksom jag, min fru och vår son, att ha det ungefär lika bra efter valet som vi har det idag. Och om vi ska vara ärliga behöver vi inte få det bättre. Åtminstone inte på bekostnad av andra människors frihet. Därför handlar inte det här valet om oss.
I lördags gick jag till valurnan, medveten om vilka det här valet handlar om. Jag lade min röst för medmänsklighet, argumentation, framtidstro, kärlek och öppenhet. För det är de enda verktyg som jag vet fungerar. Och för att motsatsen inte får vara ett alternativ.
Vi har det för jävla bra i det här landet. Låt inte rädslan för ett påhittat hot sätta stopp för det på söndag. Snälla.