Det här valet handlar inte om oss.

Jag har tänkt mycket på valet den senaste tiden. Konstigt vore det väl annars. Har försökt sätta ord på den här gnagande känslan av frustration som liksom bara växer. Rädslan för att argumentation – det enda verktyg jag på riktigt lärt mig att hantera – inte längre tycks funka.

I lördags var jag, min fru och vår nyfödda son och förtidsröstade. Två genomvita medelklassvenskar och vårt barn, som kommer att växa upp med alla de privilegier det innebär att vara vit man i det här landet. Oavsett hur det går i valet.

För vår del handlar nämligen inte det här valet om liv eller död. För vår del handlar det inte om huruvida vi kommer att kunna fortsätta gå in på ICA utan att folk tittar snett på oss eller ej. Om vi kommer kunna söka ett bostadskontrakt eller ens ringa på en blocketannons utan att mötas av glåpord och hat. Vår vardag kommer att fortsätta se ungefär likadan ut. Oavsett hur det går i valet.

Det här valet handlar inte om oss. Det här valet är inte vårt att förlora.

Det finns många problem i det här landet. Massor att arbeta med. Massor som kan bli bättre. Men det finns ingen systemkollaps. Sverige är inte nära bristningsgränsen. Allt håller inte på att gå åt helvete.

Du som läser detta har med största sannolikhet en dator eller en telefon. Du har troligtvis ett hem. Du har skattefinansierad fri sjukvård, rätt till föräldraledighet om du får barn, har fått gå i en välfungerande skola och kunnat söka en kostnadsfri högskoleutbildning. Du har kunnat låna hur många böcker du vill på allmänna bibliotek, kunnat nyttja ett väl utbyggt nät av kollektivtrafik på asfalterade, schyssta vägar. Och du har – om du levt hela ditt liv i Sverige – varit nästan barnsligt väl skyddad från krig, väpnade konflikter, korruption och orättvisor. Och så är det fortfarande. Idag. Just nu.

Ändå är vi så rädda. Ändå tror vi att vi måste åstadkomma en stor förändring när vi röstar på söndag. Att ”någonting måste hända i det här landet innan det är för sent”. Ändå tror vi att valet handlar om oss.

Och visst, saker måste hända. Jämställdhetsarbetet måste fortsätta. Arbetet för att alla människor – oavsett kön, ursprung, hudfärg eller sexuell läggning – ska ha lika rättigheter. Arbetet med miljöfrågor måste fortsätta. Det går att förfina och förbättra sättet vi arbetar med skola, äldreomsorg, sjukvård och infrastruktur. Absolut.

Men det löser vi inte genom att bli färre i det här landet. Vi löser det inte genom att värna om ”det svenska” eller tvinga in alla medborgare i en och samma kulturella mall. Vi löser det inte genom att förbjuda utländska influenser. Vi löser det inte genom att tumma på jämställdhetsarbete och inskränka de rättigheter som kvinnor, homosexuella och icke CIS-män kämpat så hårt för så länge. Vi löser det inte genom att stänga gränserna mot de som allra mest behöver vår hjälp. Det är inte det ett val borde handla om.

Vi är ca 7,2 miljoner röstberättigade svenskar i det här landet. De flesta av dem kommer, liksom jag, min fru och vår son, att ha det ungefär lika bra efter valet som vi har det idag. Och om vi ska vara ärliga behöver vi inte få det bättre. Åtminstone inte på bekostnad av andra människors frihet. Därför handlar inte det här valet om oss.

I lördags gick jag till valurnan, medveten om vilka det här valet handlar om. Jag lade min röst för medmänsklighet, argumentation, framtidstro, kärlek och öppenhet. För det är de enda verktyg som jag vet fungerar. Och för att motsatsen inte får vara ett alternativ.

Vi har det för jävla bra i det här landet. Låt inte rädslan för ett påhittat hot sätta stopp för det på söndag. Snälla.

Återvunnet inlägg:
Kan vi inte dricka skumpa och käka bullar medan vi hjälps åt att byta däck?

<< Detta är en gammal post som publicerades i en tidigare blogg den 10/7 2015 och återpublicerades med en annan rubrik i Nyheter 24 två dagar senare. Denna post fick följa med hit eftersom det är enda gången någon av mina texter fått riktigt stor spridning. Den lästes av över 50 000 personer och delades ca 7 500 gånger under en veckas tid. >>

Hej Jessica,

Jag tänkte bara säga att jag är väldigt glad för din skull. Du mår bra och har hittat ett sätt att leva som passar för dig och din familj. Kul för er!

Men nu är det såhär, att jag är jag. Jag älskar att laga mat, se på film, sköta om hemmet, träna, umgås med vänner och komma hem till ett fint hem, dukat bord och en glad, kåt och tacksam sambo. Min sambo förresten, hon älskar också att laga mat, sköta om hemmet, träna, umgås med vänner och komma hem till ett fint hem, dukat bord och en glad, kåt och tacksam sambo.

Ibland lagar jag middag och rakar bröstet (dock aldrig samtidigt) mellan städning och nätshopping, medan hon tränar, hänger på stan, fixar en punktering på cykeln eller sätter upp hyllor på väggarna. Ibland är det precis tvärtom (förutom det där med bröstet då).

Men det är inget vi kräver av varandra, utan något vi skapat själva för att må bra och för att förhållandet ska fungera. Jämställdhet känns bra. Vi mår bra av att känna oss lika.

Vi har inga givna roller i förhållandet och det är få förunnat att känna sig så tillfreds och bekväma tillsammans som vi gör. Precis som du skriver så ska politiken inte nödvändigtvis behöva bestämma vem som ska gå hemma med föräldraledighet. Det ska ju vara en självklarhet att man delar lika; att båda bidrar lika mycket för att familjen ska fungera. Vi är ju två om både familjen och vår gemensamma ekonomi, eller hur? Vi har samma ansvar, oavsett hur vardagen ser ut.

Men nu är det ju så att alla inte tänker som vi, och då kanske det är bra med en politik som går in och reglerar litegrann. För att ge den där viktiga jämställdheten och välfärdssamhället en liten extra knuff framåt, menar jag.

Jag och min sambo brinner båda för vårt jobb och vill alltid prestera så bra som möjligt. Därför är det helt sjukt att jag tjänar mer än henne, framförallt med tanke på att hennes jobb som lärare är så mycket viktigare och svårare än mitt. Jag beundrar henne för att hon orkar, men blir bitter över att vissa – framförallt kvinnor – inte värderas lika högt som de borde. Lika högt som mansdominerade yrken och … män i allmänhet.

Han, hon, hen, det, vem, vad, vit, svart, röd, ful, fin, tjock, smal, trans, gay, man, kvinna, pojke, flicka, adhd, autism, alzeimers, dum, smart. Det spelar ingen roll vad du har för bakgrund, ursprung, hudfärg, sexuell läggning, yrke eller åsikt, du är inte mer eller mindre värd än någon annan.

I teorin.

Men i praktiken ser det tyvärr helt annorlunda ut idag. Människor behandlas olika. Diskrimineras. Våldtas. Får olika lön. Utsätts för rasism. Fängslas, torteras och mördas. Just på grund av sexuell läggning, kön eller hudfärg. Folk mår dåligt. Bantar fast de är smala. Begår självmord fast de bara är barn. Gråter. På grund av ”könsnormer” och sociala strukturer.

Därför behövs jämställdhet och debatt. Därför behövs folk som kämpar för allas lika värde. Därför måste vissa sticka ut ur mängden. För det är de som sticker ut, kämpar, argumenterar och är riktigt jäkla jobbiga som faktiskt kommer att påverka i slutänden.

Vi vill alla bara må bra och vara oss själva. Jag vill ju också vara den jag är, precis som du Jessica. Precis som Amir. Precis som Sofia som förut hette Kristoffer. Precis som Lisa som är kär i Miryam. Precis som dina barn när de växer upp …

Därför behövs folk som kämpar för alla människors lika värde – för att vi alla ska kunna vara oss själva, precis hur mycket vi vill. Oavsett om vi vill stå i köket och ta hand om barnen, om vi vill skruva på motorer och slipa båten, om vi vill dricka skumpa och baka bullar när maken byter däck, eller om vi vill hjälpas åt med däckbytet och dricka skumpa samtidigt. För alla vill ju kunna leva det där livet som du och jag lever. Ett liv som funkar för OSS. Därför tycker jag att det behövs fler som kämpar.

Men som sagt, kul att du hittat nåt som funkar för dig. Njut nu av sommaren! Jag ska snart gå på semester och åka på road trip. Jag kommer köra och sambon får sitta bredvid. ELLER!?!?!?

Samuel Jonsson

>> Detta inlägg är en reaktion på Jessica Brüüns debattartikel (om det räknas som en debattartikel när man inte tycks driva någon tes utan mest vill berätta att man mår väldigt bra med SITT EGET liv och därför inte tror att saker och ting behöver förändras någon annanstans i världen) i Metro häromdagen. <<

Återvunnet inlägg:
Pappa. Kom hem.

<< Detta är en gammal post som publicerades i en tidigare blogg den 15/11 2010. Den fick följa med hit också eftersom den betytt mycket för mig. Inlägget delades av över 1 500 personer dagarna efter att det publicerades. >>

Jag sitter med en kopp av min pappas te, vid pappas köksbord i pappas hus och skriver på pappas dator. För första gången sedan i onsdags är jag ensam. Det är skönt. Avslappnande. Men plötsligt också så vansinnigt påtagligt. Jag är ensam. Pappa är inte här.

När telefonen ringde strax efter sju i onsdags kväll och jag såg att det var min yngsta syster anade jag ingenting. När min snart 17-åriga syster med sprucken röst kved: ”Du får prata med någon …” stod min värld dock plötsligt på ända. Kvinnan i andra änden, tydligen en vän till min far, berättade sakligt men stressat att pappa ramlat ihop på gymmet. Att de givit honom hjärt- lungräddning och att han var på väg till KSS i Skövde med ambulans; fortfarande medvetslös. Mina syskon var också på väg dit.

Jag hörde, jag tog in, men jag fattade inte.

Pappa har ju alltid funnits där. Pappa har aldrig varit sjuk. Alltid varit stark. Alltid vetat råd och haft svar på alla frågor. Pappa har alltid, även om jag alldeles för sällan berättat det, varit min hjälte. Han lämnar oss inte. Han ramlar inte bara ihop och försvinner för gott.

Jag minns egentligen bara stötvis av vad som sedan hände. Jag minns min darriga tumme när jag försökte leta reda på numret till mamma. Vet att jag ringde, och minns att jag med stadig röst berättade för mamma, som är på semester på Teneriffa tillsammans med sin nya man, vad som hänt. Minns mammas förtvivlan i rösten. Minns alla tankar jag hade i bilen på vägen mellan Karlstad och Skövde, skiftande mellan hopp och förtvivlan; ”det kommer ordna sig, det är bara lite blodsockerfall eller nåt med blodtrycket” eller ”det är kört, pappa är borta”. Innerst inne visste jag. Men ville inte veta.

Min pappa kan inte dö. Inte nu. Mamma är ju inte hemma. Min yngsta syster fyller 17 om två veckor. Min 22-åriga syster ska gifta sig i januari. Min 20-åriga bror behöver dig. JAG behöver dig!

När telefonen återigen ringde hade vi sex mil kvar till Skövde. Kommer aldrig glömma den känslan. Min brors förtvivlade skrik i andra änden. Paniken och hjälplösheten i hans röst. Känslan av att allt han ville just nu var att JAG skulle vara där, och det var jag inte.

Minns våra försök att få kontakt. Frustrationen när ingen hörde oss och förstod att vi var med dem i telefonen. Frustrationen över att faktiskt inte vara med dem. Sorgen över att inse det ofattbara, det omöjliga.

Jag minns ingenting från resten av den resan. Jag körde. Mer vet jag inte. Minns sjukhuskorridoren som om det var ett foto i min hjärna. Minns mina tre syskon komma rusande mot oss och kasta sig i min famn. Minns att min brors ben plötsligt inte bar honom. Hans apatiska blick. Mina systrars förtvivlade skrik. Min frustration över att inte ha kontroll.

Vi fick se pappa. Ville att han skulle vakna. Ville att hans hud skulle bli varm igen. Ville att den där sista pussen i hans kalla panna innan jag lämnade rummet skulle få honom att komma efter mig. Att han skulle följa med mig hem. Det gjorde han inte.

Jag har mått illa sedan i onsdags. Fysiskt; spyfärdig. Mentalt; helt slut. Jag är ständigt på helspänn. Gråter någon? Behöver någon nåt? Hur mår mina syskon? Först igår, söndag, insåg jag att det inte bara är mina syskon som förlorat sin pappa. Jag har inte heller någon pappa längre.

Mamma är fast på Teneriffa. Trots flera försök att boka om och byta bort sina biljetter har hon inte lyckats ta sig hem. Hon kommer imorgon. Efter en veckas helvete på den där vulkanön.

Igår firade vi fars dag genom att planera pappas begravning och skriva hans dödsannons. Idag var vi på begravningsbyrån. Jag är 24 år. Min pappa var 48. På tisdag i nästa vecka borde han och jag åka på en fotbollsresa till England, planera min systers bröllop, gå på bio, käka pizza, se på film eller vad fan som helst!

Istället ska jag och mina tre yngre syskon ta farväl och begrava honom. Det är så jävla orättvist.

Pappa, jag älskar dig.