Återvunnet inlägg:
Pappa. Kom hem.

<< Detta är en gammal post som publicerades i en tidigare blogg den 15/11 2010. Den fick följa med hit också eftersom den betytt mycket för mig. Inlägget delades av över 1 500 personer dagarna efter att det publicerades. >>

Jag sitter med en kopp av min pappas te, vid pappas köksbord i pappas hus och skriver på pappas dator. För första gången sedan i onsdags är jag ensam. Det är skönt. Avslappnande. Men plötsligt också så vansinnigt påtagligt. Jag är ensam. Pappa är inte här.

När telefonen ringde strax efter sju i onsdags kväll och jag såg att det var min yngsta syster anade jag ingenting. När min snart 17-åriga syster med sprucken röst kved: ”Du får prata med någon …” stod min värld dock plötsligt på ända. Kvinnan i andra änden, tydligen en vän till min far, berättade sakligt men stressat att pappa ramlat ihop på gymmet. Att de givit honom hjärt- lungräddning och att han var på väg till KSS i Skövde med ambulans; fortfarande medvetslös. Mina syskon var också på väg dit.

Jag hörde, jag tog in, men jag fattade inte.

Pappa har ju alltid funnits där. Pappa har aldrig varit sjuk. Alltid varit stark. Alltid vetat råd och haft svar på alla frågor. Pappa har alltid, även om jag alldeles för sällan berättat det, varit min hjälte. Han lämnar oss inte. Han ramlar inte bara ihop och försvinner för gott.

Jag minns egentligen bara stötvis av vad som sedan hände. Jag minns min darriga tumme när jag försökte leta reda på numret till mamma. Vet att jag ringde, och minns att jag med stadig röst berättade för mamma, som är på semester på Teneriffa tillsammans med sin nya man, vad som hänt. Minns mammas förtvivlan i rösten. Minns alla tankar jag hade i bilen på vägen mellan Karlstad och Skövde, skiftande mellan hopp och förtvivlan; ”det kommer ordna sig, det är bara lite blodsockerfall eller nåt med blodtrycket” eller ”det är kört, pappa är borta”. Innerst inne visste jag. Men ville inte veta.

Min pappa kan inte dö. Inte nu. Mamma är ju inte hemma. Min yngsta syster fyller 17 om två veckor. Min 22-åriga syster ska gifta sig i januari. Min 20-åriga bror behöver dig. JAG behöver dig!

När telefonen återigen ringde hade vi sex mil kvar till Skövde. Kommer aldrig glömma den känslan. Min brors förtvivlade skrik i andra änden. Paniken och hjälplösheten i hans röst. Känslan av att allt han ville just nu var att JAG skulle vara där, och det var jag inte.

Minns våra försök att få kontakt. Frustrationen när ingen hörde oss och förstod att vi var med dem i telefonen. Frustrationen över att faktiskt inte vara med dem. Sorgen över att inse det ofattbara, det omöjliga.

Jag minns ingenting från resten av den resan. Jag körde. Mer vet jag inte. Minns sjukhuskorridoren som om det var ett foto i min hjärna. Minns mina tre syskon komma rusande mot oss och kasta sig i min famn. Minns att min brors ben plötsligt inte bar honom. Hans apatiska blick. Mina systrars förtvivlade skrik. Min frustration över att inte ha kontroll.

Vi fick se pappa. Ville att han skulle vakna. Ville att hans hud skulle bli varm igen. Ville att den där sista pussen i hans kalla panna innan jag lämnade rummet skulle få honom att komma efter mig. Att han skulle följa med mig hem. Det gjorde han inte.

Jag har mått illa sedan i onsdags. Fysiskt; spyfärdig. Mentalt; helt slut. Jag är ständigt på helspänn. Gråter någon? Behöver någon nåt? Hur mår mina syskon? Först igår, söndag, insåg jag att det inte bara är mina syskon som förlorat sin pappa. Jag har inte heller någon pappa längre.

Mamma är fast på Teneriffa. Trots flera försök att boka om och byta bort sina biljetter har hon inte lyckats ta sig hem. Hon kommer imorgon. Efter en veckas helvete på den där vulkanön.

Igår firade vi fars dag genom att planera pappas begravning och skriva hans dödsannons. Idag var vi på begravningsbyrån. Jag är 24 år. Min pappa var 48. På tisdag i nästa vecka borde han och jag åka på en fotbollsresa till England, planera min systers bröllop, gå på bio, käka pizza, se på film eller vad fan som helst!

Istället ska jag och mina tre yngre syskon ta farväl och begrava honom. Det är så jävla orättvist.

Pappa, jag älskar dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *